Att skapa med nålhål börjar före bilden: med att bygga apparaten. Hur stor lådan ska vara, var hålet ska sitta och hur många timmar ljuset ska släppas in. Varje beslut bestämmer hur bilden blir.
De åtta kapitlen nedan är den berättelse Okamoto skrev för sin separatutställning 2025. Här finns mer bevarat om det som inte fungerade än om det som gjorde det.
01 / PROLOGUE
Prolog
En nålhålskamera använder ingen lins. Ljuset som kommer in genom ett litet hål projiceras direkt på insidan av en mörk låda, och det är bilden. Lägg ett ljuskänsligt material inuti – film eller fotopapper – så registreras landskapet. Det fascinerande är att en så enkel konstruktion kan ge en förvånansvärt exakt bild.
Det som drog mig till nålhålskameran var min vilja att fotografera tiden. Jag försökte lägga flera ögonblick i en enda bildruta med en vanlig kamera, men lyckades inte. Jag tänkte använda en stor kamera och exponera vid olika tillfällen, men fastnade vid frågan om jag då behövde en stor lins. Så råkade jag hitta ’nålhålskamera’ på Google. Att ett enda hål räcker för att göra en kamera, och att jag själv kunde välja storlek, gav mig en chock och en glädje jag fortfarande minns. Där började mitt arbete med nålhålskameror. Det första jag byggde var en kamera ungefär stor som en liten lastbil. Jag klädde insidan med 42 ark fotopapper och exponerade dem vid olika tider. Serien blev mitt första verk.
02 / DIGITAL ROOM
Åren med den digitala rumskameran
Om man kan stå inne i en stor kamera och se världen utanför projiceras där, tänkte jag, skulle själva rummet då kunna bli kameran? Jag täckte rum 38 i Sawada Mansion med mörkläggningstyg och projicerade utsikten på fusuma-dörrarna. Med digital teknik sjönk exponeringen till omkring 40 minuter, men dåtidens digitalkameror var svaga vid hög känslighet. Långa exponeringar gav tydligt brus, ett grynigt mönster i bilden. Jag upptäckte att bruset kom från värmen som kameran alstrade och prövade kylutrustning och is, men inget hjälpte tillräckligt. Till slut var det metoder från astrofotografin tillsammans med bildbehandlingsprogram som gav mig en digital rumskamera jag var nöjd med.
03 / FILM ROOM
Åren med rumskameran på film
Långa digitala exponeringar skapade mycket brus, och det kändes aldrig riktigt rätt att rätta till det på datorn. Därför tog jag mig an utmaningen att fotografera den projicerade interiören med en storformatskamera på film. Först fungerade det inte alls, och jag ägnade ungefär ett år åt försök och misstag. Under den tiden hittade jag av en slump en bok av Abelardo Morell i Tokyo Photographic Art Museums butik och insåg att jag hade räknat fel på exponeringen. En nålhålskamera släpper in så lite ljus att exponeringstiden är avgörande. Jag förlängde den från två till åtta timmar – och till sist blev fotografiet som jag ville.
04 / DIGI-CARDBOARD
Åren med den digitala kartongkameran
När ett helt rum blir kamera faller landskapet också över taket, och det känns som att befinna sig i en annan värld. Men långa digitala exponeringar kan ge ett konstgjort intryck genom bildbehandlingen. För att komma bort från det gjorde jag lådan mindre och förkortade avståndet till hålet. Bilden blev ljusare och exponeringen sjönk till två minuter. En nålhålskamera är mörk och mjuk; en digitalkamera är ljus och skarp men svag i svagt ljus. Genom att kombinera svagheterna kunde de kompensera varandra, och jag började se nya möjligheter för uttrycket.
05 / GOING BIG
Åren då allt blev enormt
Omkring 2013 hade digitalkameror förbättrats avsevärt, och fotografering med hög känslighet gav mycket mindre brus. Min uppmärksamhet skiftade då: i stället för att projicera nålhålsbilden på något ville jag projicera den på själva landskapet. Önskan att ta in världen utanför i större och bredare skala växte, och kamerorna växte med den.
06 / PREDECESSOR
Ett budskap från en föregångare
År 2013 mötte jag Nobuo Yamanakas verk på utställningen ’The Sun of Manhattan’ på Tochigi Prefectural Museum of Fine Arts. Som pionjär inom nålhålsfotografin gjorde hans experiment och sätt att fånga ljuset starkt intryck på mig. Utställningskatalogens omslag hade ett litet hål, och jag använde det för att göra en kamera. Fram till dess hade jag bara tänkt på att beskära landskapet som projicerades inne i kameran. Av en slump framträdde nu kamerans eget hål som en del av bilden. Det var en oväntad upptäckt.
07 / BICYCLE
Åren med cykelkameran
Jag ville fotografera utsikten utanför och själva hålet samtidigt, i en och samma bild. Ur den önskan växte ett nytt sätt att bygga kameror fram. För att kunna flytta en stor och tung kamera fritt fick jag idén att sätta den på en cykel. När den rörelsefriheten fanns tror jag att också mitt sätt att fotografera blev lättare.
08 / BIG PINHOLE
Åren med det stora nålhålet
Med en vanlig nålhålskamera försöker man göra hålet så litet som möjligt för att få en skarpare bild. Men om det är skärpa man vill ha, tänkte jag, varför inte använda en linskamera? En dag gick jag in i ett dunkelt rum och fann att blått och brunt ljus svagt föll på golvet. Dörren fungerade som nålhål, och bostadshuset mittemot och himlen hade framträtt på golvet. Också ett stort hål kan vara en kamera. I den mjuka världens otydliga konturer och tvetydiga ljus har jag kommit att finna skönhet.
09 / NOW
Nu
Vägen där hålet görs mindre för att nå skärpa och vägen som väljer det stora hålets mjukhet vilar på samma princip. Apparaten utvecklas fortfarande.